ENKEL MEN RAR

Ett av mina många fel (HA - nu kan inte min x säga att jag inbillar mig vara felfri - här finns SKRIFTLIGEN dokumenterat att jag INTE tror det) är att jag är så himla blåögd och naiv!

 

De som träffar mig kanske inte ser hur blåögd jag egentligen är - beroende på mitt humör kan jag vara riktigt skapligt cynisk och less på mänskligheten men INNERST INNE är jag oskyldig som ett barn.

 

När jag träffar någon tror jag automatiskt gott om den personen tills jag blir överbevisad om motsatsen - det har liksom inte riktigt gått hem att det faktiskt finns människor som drar skit och låtsas vara någon de inte är för att vinna fördelar. Samma sak när jag besöker bloggar - varför skulle någon låtsas? Vad är vitsen?

 

När jag började blogga fick jag välmenad rådgivning av mina vänner. Vad kunde jag skriva? Vad kunde jag inte skriva? Vilka ämnen lönar det sig att undvika?

 

VARFÖR?

 

Jo, för att de helt enkelt var oroliga att jag, tack vare bloggen då, en morgon skulle vakna mördad och död i min säng eller något liknande. Eller att någon som läst det jag skriver fått det dumma intrycket av att jag skulle ha saker värda att stjäla och komma hit och plocka på sig mitt älskade skräp. Jag har ju byggt upp hela mitt hem av loppisgrejer - varför skulle någon ANNAN vilja ha det?

 

MEN

 

Det är ju tyvärr sant - man vet inte vem man kan lita på!

 

Min dotter läste till exempel en Kalle Anka från 60-talet igårkväll (ny utgåva) och ropade plötsligt att - HALLÅ, de hade en TÄVLING här och de som vann hade de satt ut med både NAMN och ADRESS.
 
Så var det tydligen förr - då kunde man göra det men det skulle ju inte gå NU. 

Igårkväll gick mina tankar till sommaren och den semester det är tänkt ska infinna sig då. När jag har semester brukar jag passa på att åka upp och hälsa på min mamma och resten av familjen som bor LÅÅÅÅNGT härifrån. Eftersom kära Luna (hunden) är stor som en halv flodhäst, envis som en åsna och slug som en räv kan jag inte ta henne med. För det första skulle hon GÅ ÅT om hon var tvungen att åka i en stekhet bil (NEJ, jag har ingen luftkonditionering) i sex timmar - trots att hon lossar tonvis med hår varje dag är hon fortfarande ullig som en mammut. Det skulle inte gå att bo med henne i husvagnen vid stranden eftersom hon VAKTAR oss. Kommer det någon så skäller vi - om det KANSKE kommer någon så skäller vi. Det skulle ta max en dag innan resten av husvagnsnomaderna slängde ut oss från området.  

TRO MIG - jag har försökt få ordning på damen men det går inte! Hon är inte dum - hon bestämmer helt enkelt själv vad hon vill göra och vad hon inte vill göra. Här sitter man och läser om Christels framgångar med sina hundar medans man själv inte ens får TYST på sin egen!  

FAST 

Utan Luna och den trygghet som hon ger skulle jag förmodligen knappt våga sova de nätter ungarna är borta så jag ska inte klaga! Jag VILLE ha en hund som skyddade oss och det fick jag! Det roliga är att även om hon vaktar oss så vaktar hon även andra som bor hos oss -  har vi gäster som sover över här blir de automatiskt uppgraderade till familjemedlemmar som bör skyddas. 

SÅ 

Luna kan inte komma med. Förutom henne har vi då småkissorna och gullepupparna. Dem kan vi inte heller ta med. ALLTSÅ bör jag ordna en lösning på problemet innan jag kan åka någonstans.
 
Det finns då tre möjligheter. Antingen hyser jag in Luna hos någon (vanligtvis grannen) och så får någon annan gå och mata de övriga djuren ELLER så betalar jag någon husvakt för att ta hand om hus och djur (vilket inte funkar eftersom jag inte har PENGAR till detta) ELLER så utnyttjar jag hämningslöst svägerskans dotter GRATIS. 

Jag har många gånger tänkt ATT...

Det finns säkert familjer, typ ensamstående mammor med barn, som kanske väldigt gärna skulle bo i vårt hus under tiden vi är borta. Någon som själv har dåligt med pengar och annars är tvungen att sitta "inlåst" i en lägenhet hela semestern. Det kanske skulle vara rena drömmen för dem att bo hos oss en vecka eller två? Vi bor ute på landet med egen trädgård, oberoende åt vilket håll vi än kör finns det simstränder på några kilometers avstånd och till närmaste butik och museum tar det ungefär tio minuter att köra.

 

MEN

Hur kan man VETA att personen man lånar ut allt man äger och har till är ÄRLIG? Att man kan komma hem och allt fortfarande är helt eller att det överhuvudtaget finns kvar ELLER att inte djuren fått vara utan både mat och vatten ända sedan dagen efter man åkte?  

Varför kan inte alla människor vara ärliga och gå att lita på?

 

Livet skulle vara så mycket enklare om det vore så!