DUMT HUVUD...
...så får kroppen lida sägs det...
MEN
I mitt fall gäller "Dumt huvud så får huvudet lida"!
Min källardörr krånglar - egentligen sätts den fast med en klinka men eftersom den är så trög använder jag mig oftast av ett tjockt bräde som jag kilar fast mellan marken och dörren för att få den att hållas fast...
OCH
Om nu någon, mot förmodan, får för sig att göra inbrott tack vare min beskrivning av husets säkerhetssystem så för all del - pröva er lycka - ta gärna med en container på samma gång och hämta bort alla svarta sopsäckar som ligger utanför - de som jag tydligen aldrig själv får att försvinna...
NÅ
Iallafall - eftersom vädergrejsemojslaitos eller vad f*n det nu heter varnat för hård vind inatt bestämde jag mig för att kila fast brädet DUKTIGT hårt ikväll så att dörren inte flyger upp och sedan stör mig halva natten...
SÅ
Dubbelvikt trycker jag allt jag orkar på fanskapet...
OCH
BONK!
Plötsligt trillar brädhel*etet ner på marken -jag hinner inte ens reagera innan jag huvudstupa åker in i betongväggen med pannan före - KRONK!
Nu sitter jag här, sur bitter och inåtvänd, med värkande, lätt uppskrapad bula i pannan...
Dörrfanskapet skiter jag i - blåser det så blåser det - mitt huvud tål inte mer idag!
FÖRBANNADE REDIGERING!
Om inte det här bloggsystemet skärper sig snart byter jag adress!
Kanske jag skulle byta till Aftonbladets blogg som pappa!
NÅ - VAD SKA DU BLI?
Äldre dottern påbörjade sitt sista år i grundskolan i höst - äntligen är det "sista" året av alla de år man "måste" gå i skolan - efter det här kan hon själv välja vad hon vill studera till - "vad hon vill bli när hon blir stor"...
OCH
När det gäller henne och alla de som hör till hennes åldersgrupp kan jag förstå "dilemmat" - att bestämma sig för vad man ska göra efter nian - det är ju ett ganska avgörande val - om man inte gör som jag gjorde då - valde en linje, började den, hoppade till en annan, slutade, startade en ny utbildning, fullföljde den, började jobba med något helt annat, studerade till en ny yrkesexamen, jobbade inom den ett par år, valde sedan att jobba med något annat igen en gång...
MEN
Att grabben, som nu började sjuan, ska veta vad han vill bli när han blir stor - DET förstår jag inte! Hur kan man förvänta sig att en 13-åring ska veta vad han vill bli när han växer upp? Varje gång han sitter och funderar över det här påpekar jag att "det är ingen panik med det" - "du har mååååånga år på dig att bestämma dig för det"...
FAST
Vad hjälper det vad jag säger när skolan och andra vuxna ideligen frågar honom vad han ska bli - ska han gå i yrkesskola eller ska han fortsätta i gymnasiet? Kanske det bara är jag som tycker så? Kanske alla andra redan i förskolan hade allt klart för sig hur det skulle bli?
Satt de och målade radhuset,de två lekande barnen, den väluppfostrade hunden och den nyvaxade bilen med kritor under tiden jag omsorgsfullt, med tungan rätt i munnen, ritade mina färglada dinosaurier medans förskolelärarna, sneglande på varandra, skakade på sina huvuden och viskade "den där ungen blir det nog inget vettigt av"?
Jag vet ännu inte vad jag ska bli när jag blir stor - ingen aning faktiskt! Om jag fick välja skulle det helt klart bli inom åldringsvården - gärna inom hemvården...
FAST
Då som en hemvårdare med tid - tid att umgås med dem jag besöker - tid att hjälpa - tid att bry mig om...
Som det är nu har jag ingen utbildning inom det området och inte lär jag ha råd att studera till det i framtiden heller - hade jag vetat det jag vet nu vid 40-gränsen hade jag valt vårdyrket redan efter nian...
MEN
När jag var 15 var detta en utbildning och ett jobb jag inte ens i min vildaste fantasi kunde tänka mig vilja ha - som 13 visste jag förmodligen inte ens att det fanns något sådant överhuvudtaget...
Om det nu bara är jag som velar hit och dit i brist på kapacitet att veta vad jag vill bli är det förmodligen helt ok att man pressar barn att bestämma sig för vad de vill ha av livet...
Jag tror ändå att man borde ta det lite lugnare med det där - utan livserfarenhet är det svårt att veta vad man vill - dessutom är det inte bra att planera för mycket - det blir ändå aldrig riktigt så som man tänkt sig!
JAG VANN!
Hehe...
Dagen är räddad - jag vann...
SÅ
Till ettårsdagen får alltså lilla damen ett eget kök i present plus alla grejer som hörde till:
Nu fattas bara en dockvagn...
Sedan har hon och hennes favoritdocka "Neiti Deidei" ett alldeles eget hushåll!
NERVRETANDE AUKTIONER
Visst är det roligt med nätauktioner...
MEN
När man sitter med vinnande bud och det bara är en liten, liten tid kvar innan auktionen stängs...
SÅ
Är man halvt hysterisk - "tänk om någon slänger in ett högre bud - vad gör jag då?" - "hur mycket är jag villig att betala för det här?"...
OCH
Även om jag för det mesta sätter in en gräns på vad jag är villig att betala samt använder mig av automatisk höjning ända tills den gränsen är nådd har det flera gånger hänt att jag i slutändan loggar in och bjuder högre...
FÖR
Just då är man HELT säker - "Vad fan?" - "Den där är ju MIN" - "Jag SKA ha den!"
Nu är det bara en halvtimme kvar av auktionen där jag försöker ropa in leksaksköket här nedanför till lilla damen - hon ska (OM jag vinner) få det i födelsedagspresent hade jag tänkt...
MEN
Förmodligen loggar väl någon in i sista minuten och snor det...
Skulle inte förvåna mig ett dugg!
