GAMMALPIGA
Just vaknat...
Ibland undrar jag om jag verkligen känner mig själv eller bara tror att jag gör det? Som det här med att jag är helt 100 på att jag inte vill ha något nytt förhållande - att jag ABSOLUT INTE skulle kunna tänka mig att "börja på nytt". Varför drömmer jag då om kärlek - på natten? Nej, inte sex (som enligt mig är överreklamerat) utan KÄRLEK!
Borde det säga mig något?
Är det mitt undermedvetna som försöker få mig att förstå?
När jag är vaken är det helt annorlunda. Mina barn bor tillsammans med mig och det är ytterst sällan de är hos sin pappa. Det innebär att det alltid finns någon som vill att jag ska prata med dem, lyssna på vad de har att säga, ge dem tid. Även om de "bara" är två så känns det ofta som om jag inte räcker till - jag har konstant dåligt samvete för att det jag gör inte är tillräckligt. Hur skulle jag då hinna och orka med ett nytt förhållande? Det skulle bli ytterligare en till som vill ha min uppmärksamhet - ännu en som jag skulle ha dåligt samvete för.
Jag har alltid varit "en sån där" som kan sysselsätta mig själv - en som inte behöver umgås med andra jämt - en som behöver "egen tid". Det är lika bra att jag inte försöker mig på ett förhållande överhuvudtaget för då skulle min "egna tid" minska betydligt och slutresultatet blev en grinig och irriterad Nette.
Det är vad logiken säger mig.
MEN
Drömmarna säger något helt annat!
Jag har många gånger tänk tanken att "hur blir det när barnen flyttar hemifrån"? Vad gör jag då? Svär ve och förbannelse över att jag varit så dum att jag inte släppt in någon annan i mitt liv?
Risken finns!
Var hittar jag någon då? Någon som har lust och tillräckligt med tålamod att stå ut med alla mina rutiner och ideer som jag samlat på mig under tiden jag varit ensamstående? Folk brukar skoja om ungkarlar och hur svårt det är att ändra på dem men hallå - kvinnor som fått för sig att saker och ting ska vara på ett visst sätt är ingen barnlek de heller.
Blir jag en bitter och inåtvänd gammalpiga?
Är det just DET mina drömmar försöker få mig att förstå?
Ibland undrar jag om jag verkligen känner mig själv eller bara tror att jag gör det? Som det här med att jag är helt 100 på att jag inte vill ha något nytt förhållande - att jag ABSOLUT INTE skulle kunna tänka mig att "börja på nytt". Varför drömmer jag då om kärlek - på natten? Nej, inte sex (som enligt mig är överreklamerat) utan KÄRLEK!
Borde det säga mig något?
Är det mitt undermedvetna som försöker få mig att förstå?
När jag är vaken är det helt annorlunda. Mina barn bor tillsammans med mig och det är ytterst sällan de är hos sin pappa. Det innebär att det alltid finns någon som vill att jag ska prata med dem, lyssna på vad de har att säga, ge dem tid. Även om de "bara" är två så känns det ofta som om jag inte räcker till - jag har konstant dåligt samvete för att det jag gör inte är tillräckligt. Hur skulle jag då hinna och orka med ett nytt förhållande? Det skulle bli ytterligare en till som vill ha min uppmärksamhet - ännu en som jag skulle ha dåligt samvete för.
Jag har alltid varit "en sån där" som kan sysselsätta mig själv - en som inte behöver umgås med andra jämt - en som behöver "egen tid". Det är lika bra att jag inte försöker mig på ett förhållande överhuvudtaget för då skulle min "egna tid" minska betydligt och slutresultatet blev en grinig och irriterad Nette.
Det är vad logiken säger mig.
MEN
Drömmarna säger något helt annat!
Jag har många gånger tänk tanken att "hur blir det när barnen flyttar hemifrån"? Vad gör jag då? Svär ve och förbannelse över att jag varit så dum att jag inte släppt in någon annan i mitt liv?
Risken finns!
Var hittar jag någon då? Någon som har lust och tillräckligt med tålamod att stå ut med alla mina rutiner och ideer som jag samlat på mig under tiden jag varit ensamstående? Folk brukar skoja om ungkarlar och hur svårt det är att ändra på dem men hallå - kvinnor som fått för sig att saker och ting ska vara på ett visst sätt är ingen barnlek de heller.
Blir jag en bitter och inåtvänd gammalpiga?
Är det just DET mina drömmar försöker få mig att förstå?
Kommentarer
Postat av: Kanf keato
Själv så tänker jag på va mycket kul jag kommer kunna göra när jag inte har små barn som jag måste ha koll på. Ser bara positivt på att då har jag, om inte förr, världens läge att släppa in någon i mitt liv. Utan behöva tänker på rutiner och sånt.
Postat av: Nette
Nå, det är sant! Å om det inte lyckas för mig sen så har jag ju alltid nätet att sysselsätta mig med! :D
Postat av: Steinelina
Perfect site, i like it!
Trackback
