ENKEL MEN RAR

Här växlar det - ena dagen ytlig, andra dagen djup. Bäst ni vänjer er - jag kommer nog aldrig att bli annorlunda! :)

Jag har funderat...

 

IGEN!

Jag har funderat på hurdan mamma jag egentligen är. Det är inte första gången - det händer nog lite då och då. Tankar som får mig att inse att mina barn förmodligen haft en extrem otur - att de drog en nitlott i lotteriet "Vem blir din mamma". 

När dottern föddes hade jag NOLL KOLL på vad det här med barn var. Visst hade jag SETT sådana förut, pratat med dem och tillbringat lite tid med en sån där liten miniatyrmänniska någon gång nu och då... 

MEN 

Aldrig haft ansvaret för en! Så länge hon fanns i min mage var det lugnt - men plötsligt kom hon ju UT. Ett pyttelitet knyte som BEHÖVDE mig! Om hon inte hade fötts under jaktsäsongen hade jag helt klart dumpat över all skötsel till faderskapet men eftersom han var upptagen med att skjuta allt på fyra ben som rörde sig ett par månader framöver fick jag komma underfund med fenomenet själv.  

Det var jag tacksam för efteråt men just då var jag PANIKSLAGEN! 

Jag var HELT säker på att hon skulle gå sönder. Att jag i misstag skulle vrida något ben ur led när jag bytte blöja eller en arm när jag pulade på henne en tröja. Ge henne för lite mat eller tappa henne i golvet. Barnsäng var inte att tänka på - hon skulle ligga bredvid mig så jag konstant hade koll på om hon andades eller inte och sov hon ute rantade jag med jämna mellanrum ut och kontrollerade att hon andades då också. Varför grät hon? Var hon hungrig, våt eller ville hon kramas? 

Sakta men säkert kom jag på att "det var ju inte så farligt" - det HÄR hade jag under kontroll!  

Så blev jag med barn igen - tänkte i mitt enfald att "eftersom det var rena barnleken att ha ETT barn så kunde det ju knappast vara någon större skillnad att ha två". Pojken föddes när flickan var ett år och elva månader. 

Det VAR skillnad! 

Även om båda barnen var väldigt snälla blev det tydligen "för mycket" - från åren 1996 till 2000 minns jag knappt ett dugg. I samma veva försvann åren mellan -94 och -96. Det är först efteråt jag förstått hur otroligt trött jag egentligen måste ha varit! 

Under de här åren som jag inte har några minnen av lades grunden till mina barns liv . Vad lärde jag dem? Vad gav jag dem? Kände de sig älskade? Kände de sig trygga? 

JAG MINNS INTE! 

Det har inte blivit mycket bättre under åren som gått - verkar alltid finnas händelser som SUGER i sig min kraft och ork. Som tömmer mig på energi. Den kraft, ork och energi som jag vill ge till MINA BARN.  

Jag, min naiva DÅRE, som trodde jag hade det här med föräldraskap på koll!  

Om jag bara kunde skulle jag ta ner himlen för deras skull.
 

Jag älskar dem så otroligt mycket! 

MEN... 

Räcker det?