ENKEL MEN RAR

Man träffar någon, tycke uppstår.
Tycke övergår till kärlek.
Man skaffar barn, hus, djur.
Leker med tanken att DET HÄR - DET är för evigt!
Det här känns RÄTT!

NU har jag hittat min plats - nu är jag HEMMA!

MEN 

Ibland lyckas det inte riktigt. Man kanske växer ifrån varandra - inser att man inte längre passar ihop. Man kanske sårar varandra och skiljs åt med hårda ord. Man kanske skiljs åt men förblir vänner. 

Man skiljs helt enkelt åt.

 

Den ena går åt ett håll - den andra åt ett annat!

När barnens pappa och jag separerade trodde jag att NU var det slut - hans familj var inte längre min.  

JÖSSES så fel jag hade! 

De har inte släppt taget - de har inte tillåtit mig försvinna! 

Om det varit upp till mig hade vi tappat kontakten. Inte för att jag inte ville ha något med dem att göra - tvärtom - utan för att jag räknat dem som "HANS". Inte "MINA". Som när man delar upp ägodelarna vid en skilsmässa - du får ta mikron om jag får tv´n men VEM tar disktrasan med älgar på?  

Jag behåller MIN släkt så får du ha kvar DIN! Det är ju inte mer än rätt - jag menar - det BORDE inte behövas ett äktenskapsförord för släkten.  

Den här gången gick det inte så - de VILLE faktiskt ha mig KVAR !!!!

Jag var beredd på att låta dem gå - att lämna dem bakom mig, glömma och gå vidare.  

Så blev det inte! 

Ibland kan jag ha väldigt dåligt samvete för det. Det känns som om jag SNOTT hans släkt. Som om jag vid bouppdelningen pulade ner dem i min handväska och TOG dem av honom utan att han ens visste om det. Att jag helt kallt bestämde mig för att "om du tänker roffa åt dig MIN disktrasa OCH tv ska jag banne mig ha din släkt - det är inte mer än rätt"! 

MEN 

Även om mitt dåliga samvete stör mig ibland är glädjen över att de fortfarande vill vara min familj BETYDLIGT större. 

Jag tycker så otroligt mycket om er!  

Tack för att ni finns! :)