MINNS DU MIG?
För några veckor sedan kom det in en man på jobbet - lindrigt nykter - dvs. väldigt påverkad...
Eftersom jag har relativt svårt att "ta" fulla människor - jag förstår helt enkelt inte inte varför man måste dricka så mycket att man tappar kontrollen över sig själv - var jag förmodligen lite mindre serviceinriktad än jag BORDE ha varit och bestämde mig för att den här människans ärenden sköter jag snabbt och så är det bra med det...
När karln sedan ser på mig och säger:
- Minns du mig?
Svarar jag snabbt att det gör jag visst inte och hans följande "äntligen träffar jag dig igen - jag har varit förälskad i dig förut men det visste du säkert inte" klassar jag som fyllesnack och tänker inte mer på den saken - jag har ju aldrig tidigare SETT karln!
Under de här veckorna som gått har han dykt upp lite nu och då men de här gångerna har han varit nykter och inte sagt något speciellt vilket var bevis på att hans prat första gången bara var det jag trodde - fyllesnack!
MEN
För någon dag sedan var det dags igen - nu hade han än en gång tittat lite för djupt ner i flaskan och plötsligt hade han lust att prata...
Döm om min förvåning när karln rabblar upp årtal - att jag i början av 90-talet bodde på Åland och jobbade där och där? På den och den gatan bodde jag och just den krogen brukade jag gå på men att jag det året försvann och sedan dess har han inte sett mig förrän nu!
Han VISSTE verkligen vem jag var medans JAG aldrig ens sett människan tidigare?
OCH
Det här har fått mig att FUNDERA...
Varför nöjde han sig med att vara osynlig?
Hur kan det komma sig att han accepterade att jag inte visste att han fanns?
Om han då verkligen VAR förälskad i mig så varför gjorde han inget för att ens visa att han existerade?
FAST
Så där är det tyvärr ganska ofta...
Man kan vara väldigt intresserad av någon men de här känslorna håller man för sig själv - det är, i det närmaste, LIVSVIKTIGT att han eller hon inte ska få reda på hur det VERKLIGEN är ställt för tänk om ens intresse inte är eller blir besvarat?
MEN
Om man inte gör något åt det får man ju aldrig veta, eller hur?
Nej då får man aldrig veta.. det är så många gånger i fyllan kommer det fram en massa som aldrig vederbörande skulle få ur sin mun i nyktert tillstånd, tyvärr många gånger.
Vad jag hatar det här med fulla människor, med tanke på det helt plötsligt.. kanske är det för jag har dåliga erfarenheter av män i min tillvaro förut.. vet inte, men idag ser jag med avsky på människor som blir berusade och då menar jag för mycket under västen.. tänk om de kunde se sig själva hur äckliga de är.. Usch ja det där borde jag ta upp någon gång i bloggbladen:-)
Ha de fint och kanske den där mannen hör av sig igen, men han har säkert inga bra kort i bakfickan nu efter det du sett av honom:-)
Kramar
Lite skrämande på sätt o vis, när någon efter så många år ger sig till känna, vilket bekräftar du har varit iakttagen mer eller mindre under den här aktuella tiden men på ett visst avstånd och man själv är helt ovetande.
Själv gillar jag personligen inte att vara registrerad av okända människor, iofs verkar den här fyllisen ha haft ett vänligt syfte, men jag tänker snäppet längre om det slår över i kupan och blir besatthet, kanske sådant bara händer på film men ändå...lite läskigt!
Förstår att du måste ha många funderingar!
/Ha det gott
Kram
...då är vi tillbaka där vi talade om att "fråga chans". Inte helt enkelt......../ Kram
Tragiskt på sitt sätt!
Pialotta:
Samma sak här - fulla människor är det värsta som kan dyka upp framför mig (iallafall nästan)och det beror också på vad jag upplevt i "mitt tidigare liv"! Kram!
Think Twice:
Så är det nog...tanken att jag varit observerad av någon som haft koll på var jag bodde, var jag jobbade och var jag gick på krogen utan att jag ens vetat om det? Nåja...han verkar harmlös...bara att hoppas att han faktiskt är det också! :)
Kram!
Pappa:
Ja, så var det ju DET igen då! :(
Kram!
Annelie:
Jo, det är det faktiskt!
