ENKEL MEN RAR

Jag har, en tid nu, haft dille på kärleksfilmer. Ni vet, såna där som får ens hjärna och hjärta att smälta ihop till små blöta fläckar- tårarna sprutar och man kvider och suckar och ler för sig själv där man sitter i soffan. Efter att filmen har tagit slut så går man fortfarande omkring och ler fånigt åt allt och inget.  

Sådana filmer borde DEFINITIVT förbjudas!  

När värsta hänförelsen över filmen gått om så slår insikten en i ansiktet  - det där händer ju bara på film - och så blir man sur.  Hur stor är risken, eller borde jag kanske säga chansen, att man ska råka ut för den stora kärleken? Alltså att man själv ska uppleva en sån där himlastormande ÖVERVINNERALLTGREJ som man just sett?  

Ja du, inte är den ju särskilt stor ELLER HUR???

Visst händer det ju nu och då att man blir så där äckligt förälskad och så länge man befinner sig i det stadiet så är livet en enda dans på rosor men sedan kommer vardagen emot och så var det slut på den euforin.  

Det är som "Grabben i graven bredvid" - fruktansvärt UNDERBAR kärlekshistoria...sen kommer "Familjegraven" och då är inte allt så himla rosenrött mer.  

Man träffar någon, tycke uppstår, man gifter sig, skaffar barn och hus, allt är finfint och PANG så går det åt helvete. Antingen hittar den ena en annan eller så hittar den andra eller så tar kärleken helt enkelt bara slut och man fattar ingenting! 

Finns "den rätta" överhuvudtaget? Finns "evig kärlek"?  

Förr i tiden var man ju gift tills den ena gick och dog - det har jag ALLTID fått som svar när jag diskuterat min skeptiska inställning till "livslång kärlek"  men jag har ju NATURLIGTVIS en förklaring till det också! Förr var man helt och hållet beroende av varandra - man och hustru växte på något sätt ihop och istället för att äktenskapet bestod av två personer så bestod det helt enkelt av en enda. Det är min teori.  

Så är det inte i dagens samhälle.  

Nänä, det här är inget "surt sa räven" - JAG är förmodligen inte "den rätta" för någon alls. Jag kan vara en riktig RAGATA lite nu som då, sur och grinig med noll intresse av att vara tillmötelsegående (tror ni mig inte så fråga mina x) och eftersom jag emellanåt är väldigt skeptisk till det här med kärlek och dessutom FULLT medveten om mina egna fel och brister så ids jag inte ens planera in något förhållande i min framtid - iallafall inte inom min NÄRMASTE  framtid. Dessutom har jag redan två som behöver min uppmärksamhet - jag orkar inte med tre. 

MEN... 

Det finns ju så många som VILL hitta någon! I dagens samhälle skapas kontaktsidor på nätet - i tidningarna finns det nu och då artiklar om män och kvinnor som träffat varandra via nätet där vi blir informerade om hur OERHÖRT lyckliga de är- vem skriver artiklar om de människor som prövat alla tänkbara sätt att träffa någon, gång på gång, utan att lyckas?

Vem skriver om hur ledsna de här människorna är? Hur lönlöst allt måste kännas? Hur ÖVERBLIVNA och ÖVERGIVNA de måste känna sig? Jag kan nästan slå vad om att de människorna inte mår ett dugg bättre av att sitta ensamma i soffan och se på alla de här orealistiska sliskiga kärleksfilmerna som smarta filmbolag envisas med att skapa. 

Borde det kanske skapas kontaktsidor på nätet för "överblivna"? Communitys där man måste vara DUKTIGT ratad för att få medlemskap? Ett ställe där man kunde träffa andra som har samma erfarenheter som en själv - där möjligheterna att träffa en likasinnad är lite större än minimal.  Jag skulle gärna skapa en sådan men har inte all nödvändig kunskap som behövs så om någon är intresserad av att hjälpa till så hör av er - min epostadress är enkelmenrar at hotmail.com.

FÖR...

Innerst inne ÄR jag nog en romantiker.  

Jag önskar VERKLIGEN att alla kunde hitta någon att älska och att de blev älskade tillbaka!  

Jag önskar att alla har "DEN RÄTTA" där ute! 

Jag önskar faktiskt att "EVIG KÄRLEK" existerar!