ENKEL MEN RAR

Jag läser en hel del böcker och just nu är jag inne i en kriminalromanperiod - vill helt enkelt inte läsa andra typer av böcker - speciellt inte gullegullböcker med höga berg, djupa dalar och tre timmars orgasm första gången.

SUCK!

Nej, då är det mycket mer intressant hur man hittar kroppsdelar lite här och där och bygger pussel!

MEN

I en av bokserierna jag plöjer igenom för tillfället är huvudpersonen olyckligt förälskad och har varit det i många år (säger inte i vilken ifall ni inte läst dem). ÅR ut och ÅR in går hon och längtar efter karln hon hade ihop det med i de första böckerna - saknar honom, tänker på honom, DEPPAR!

Varför?

Jag skulle kunna ha en viss förståelse för det om han dött eller nåt - om det plötsligt hade blivit ett sorgligt och synnerligen dramatiskt slut på alltihop men det tog ju bara slut - han hittade en ny och hon blev med barn på eget håll...

Det här är ju förstås en påhittad person...

MEN

Det finns ju faktiskt människor PÅ RIKTIGT som gör så - vägrar lämna det som hänt bakom sig och stannar kvar i mental misär istället för att rycka på axlarna, acceptera att "shit happens" och gå vidare för att någon månad senare ha svårt att minnas vad karln hette!

Att inte gå vidare är väl inte kärlek?

Jag skulle hellre definiera det som självplågeri...

FAST

Vad vet jag?

Idag är det alltså söndag...

VILODAGEN!

Mycket till vilodag blir det nog inte - jag ska jobba måndag, tisdag, onsdag och pappa kommer hit på torsdag!

VILKET

Betyder att jag idag ska tvätta både sängkläder och handdukar, städa upp på ställen jag inte annars ids städa och ordna och greja...

När han sedan kommer blir han imponerad över hur DUKTIG hans dotter är och tror att det ALLTID är lika fint hemma hos oss...smart va?

(Hej pappa! :)

DESSUTOM är jag i valet och kvalet...

Ska jag byta till vinterdäck idag eller inte?

Det KAN ju faktiskt komma snö när som helst!