ENKEL MEN RAR

När jag väntade äldre dottern var jag övertygad om att hon skulle dö i min mage - tiden innan jag kunde känna fosterrörelser rantade jag var och varannan dag till rådgivningen för att lyssna på hennes hjärtljud...

OCH

Min mamma, som var mitt konstanta stöd, hade en ängels tålamod med min hysteri. Det var hon som fick lyssna på alla mina farhågor - det var hon som varje morgon kollade igenom dagstidningens dödsannonser innan hon gav den vidare till mig - hade ett barn dött gömde hon helt enkelt undan den - "Den har kommit bort - ingen tidning idag inte"...

Hon hoppades förmodligen att allt skulle lugna sig när ungen väl var född...

MEN

Där fick hon tji...

FÖR

Så fort dottern föddes fick jag en NY sak att oroa mig för - plötslig spädbarnsdöd! Direkt ungen somnade startade rännandet - var och varannan minut var jag tvungen att gå och kontrollera att hon andades - för det mesta höll jag henne inom synhåll - det var enda sättet jag kunde slappna av...

OCH

När HON fyllde ett år - när jag (och min mamma) kunde börja slappna av blev jag gravid på nytt - den här gången med grabben - samma sak igen en gång -  "The never ending story"!

FAST

Den HÄR gången hade jag tänkt ta det lugnt - jag menar - jag var ju ÄLDRE nu - "förståndigare" - varför oroa mig "i onödan"?

Det blev inte riktigt så...

Efter mer än fyra månaders vaktande - rantande fram och tillbaka - konstant oroande beställde jag hem ett andningslarm - "det må vara dyrt men det är det banne mig värt om det kan ge mig lite lugn och ro"..

OCH

I tisdags hämtade jag ut det på posten - NU skulle det kännas lite lugnare - NU kunde jag börja slappna av...

Riktigt så blev det ju inte!

Det larm jag köpte heter "Respisense" - en liten 30 grams manick man helt enkelt sätter fast på antingen babyns blöj-, eller byxkant där den sedan registrerar andningen - upphör denna i 15 sekunder börjar manicken darra för att stimulerar barnet och om detta inte hjälper startar ett larm för att man ska märka att något är fel...

Hur kunde det behövas en så invecklad instruktion till en så liten grej?

Jag läste instruktionerna på engelska om och om igen innan jag övergick till den finska...

"Alltså VAD? - Ok, från början...starta mojängen genom att trycka på den knappen - det har jag ju för fan gjort en miljon gånger, det händer ju ändå inget - ska man behöva trycka in den så här länge - jaha, tydligen ska man det ja! Ok nu då - lyser den så betyder det det där - den lyser ju inte - vaddå grön lampa blinkar - vilken grön lampa? Nu lyser ju den där lampan - varför lyser den? Helvete den darrar ju - vad gör jag nu - jäklar vad den kan skrika - DET är ju iallafall bra! Hur stänger jag av?"

OCH

När funktionerna var under kontroll var det dags för själva användandet...

MEN

Det var inte så enkelt det heller...

"Ligg still nu då så mamma får sätta på dig den här lilla saken - den ska sitta fast i blöjan förstår du - sen sätter vi kläder på och allt blir så bra så bra - en liiiiten stund bara så är mamma klar! Hur tror de att det här ska gå till då - var är den där manualen igen nu då? Jag har ju gjort så! Varför sitter den inte fast? En liiiiten stund till bara - mamma är just klar! Vad har DE för slags blöjor? Tydligen inte Pampers iallafall! Nänä, inte vara ledsen nu - det här är ju roligt - en liiiiten stund till bara""

Till slut gav jag upp - istället för att sätta fast den i blöjan under kläderna skulle den få sitta fast i byxkanten - då kunde jag sätta den på plats när ungen väl somnat - det gick betydligt enklare!

Väl på plats låg jag vaken halva natten - lyfte på täcket - "Lyser rätt lampa - jodå, den blinkar" - "Sitter den fast ordentligt?"...

OCH

När jag på morgontimmarna vaknade av ett darrande hann jag knappt tänka "Vad var det?" innan larmet satte igång. Jag slängde mig upp i sittande ställning - redo att göra precis så som instruktionerna sade att man INTE bör göra, nämligen rycka upp ungen, skaka henne och skrika "ANDAS lilla damen ANDAS"...

MEN

Då hade larmet redan stängts av och lilla damen snusade lugnt vidare...

Resten av tiden tills det var dags att stiga upp låg jag klarvaken - stirrade upp i taket...

"Slutade hon verkligen att andas när larmet satte igång eller satt grejen bara löst?"

OCH

Efter första natten med ett andningslarm på ungen - ett larm som BORDE ha gjort att jag sovit ut ordentligt för första gången på många många månader var jag så utmattad som jag sällan varit förr...

FAST

Inatt gick det bättre - jag antar att det här liksom så mycket annat är en vanesak det också!