ENKEL MEN RAR

Nu har jag gått ner lite på tjugo kilo...

OCH

Man tycker ju att jag borde vara ganska nöjd...

Jag menar - gå ner över tjugo kilo på två månader - det är ju inte alla som gör det - jag BORDE ju hoppa och dansa - flyga runt med ett leende på läpparna...

MEN

Istället hasar jag fram som ringaren i Notre Dame - ihopkrullad - halva dagen är ett enda OJ och VE...

FÖR

SÄNGEN TAR LIVET AV MIG!

Jag har alltid gillat mjuka sängar - ska man ligga ska man ligga mjukt - kunna rulla runt och gosa...

SÅ

När de första Jenkkisängarna kom ut på marknaden sattes de snabbt upp på min "vill ha lista"...

OCH

Sedan dess har jag bara haft såna - madrass på madrass - gos gos - var sängen för hård byggde jag upp den med MERA madrasser tills jag fick dem som jag ville ha dem - min senaste säng - den jag har nu - den var PERFEKT...

FAST

DET är den definitivt inte längre - tiden som "100 kilos klump" har förstört den - madrasserna har tryckts ihop - nuförtiden ligger jag och sover introttad i enorma kratrar!!!!!

I brist på pengar har jag inte råd att köpa ny...

ELLER

Brist och brist - jag skulle ha en del av den varan över om inte alla idiotiska räkningar hela tiden borde betalas - jag hatar såna - varje gång man tror sig ha fått bort alla KOMMER DET JU NYA - ett jäkla påfund enligt mig...

Var var jag nu igen då?

JO

Eftersom jag inte kan köpa en ny säng har jag testat diverse alternativa metoder....

Bland annat har jag svängt på madrasserna - prövat sätta fotändan i huvudändan - satt mellanmadrasserna överst och vice versa...

Det har inte hjälpt ett dugg!

Enda platsen det är relativt skönt att ligga är på ett minimalt utrymme i mitten av sängen...

FAST

När jag ansträngt mig att ligga blixt stilla exakt DÄR en hel natt har jag ju precis lika ont i ryggen som jag får av att dyka ner i kratrarna!

NÄ

Viktminskning är definitivt inte någon positiv sak...

Inte när man har en mjuk säng iallafall!

Igårkväll gick dottern ut med hunden...

MEN

Det tog inte många minuter innan hon rusade in med andan i halsen...

- "Liiiiite paha - det är något som lyser på grannens gård - jag blev bara ÅHÅ - ropade jag på Luna - NU går vi IN!"

Så jag började leken "1000 frågor" angående det här som lös "Kanske det är utelampan? - nä", "Kanske grannarna lämnat en lampa på inne och den gör att det lyser - nää", "Är det som en ficklampa eller nåt - Int vet jag!"...

Till slut gav jag upp - dumpade lillan i storasyrrans famn - gick ut på trappan för att se vad det var.

Jag såg ingenting...

FAST

Vid det här laget hade min fantasi satts igång - det KUNDE ju vara vad som helst där ute - dottern är inte den som är mörkrädd (som jag)...

OCH

Inte blev det bättre av att jag tidigare på kvällen suttit och tittat på en dokumentär om mordbränder...

SÅ

Jag gick kvickt in igen!

En liten stund senare var det dags för nattrundan till kaninerna - nytt vatten, mer hö, allt det där som behövs för att man sedan ska kunna sova med gott samvete...

MEN

Hur skulle DET gå till?

Varken dottern eller jag hade lust att gå ut ensamma - det var ju något som LÖS på grannens gård - det kunde ju vara VAD SOM HELST!

Till slut löste vi problemet genom att tvinga brorsan att vara barnvakt och så gick vi, beväpnade med diverse vattenskålar och ficklampor, ut tillsammans - vaktade varandras ryggar - rusade på små skrämda hönor...

När vi väl var befann oss innanför den låsta ytterdörren igen började vi gapskratta...

FÖR

Antagligen hade det som lös där på grannens gård en alldeles harmlös och naturlig förklaring...

FAST

Å andra sidan...

Man vet ju aldrig...

Det KUNDE ju varit något farligt!

Innan Lillan fick sin svans amputerad och blev vår egna lilla lo i miniatyr var hon en riktig ragata - svansade runt i grannskapet dygntal i sträck - gav alla främmande katter stryk - stora som små - katt som lo - ingen skillnad - PÅ DEM BARA...

MEN

Nu, när hon inte längre har någon svans att svansa runt med, stannar hon istället hemma på gården och vaktar...

Runt, runt, runt  går hon med en otroligt bister min - "det här är mitt" - "det här är också mitt" - "ja men visst - det här är också MITT"...

Man kan inte göra annat än skratta!

"Ampra Lillan på vaktrunda"

Först och främst vill jag bara säga att detta inte är att jag klagar - det är en förklaring!

En del av mina bekanta förstår inte varför jag inte hör av mig mer...

OCH

Jag förstår dem nog - det är för det mesta stört omöjligt att få tag på mig - har jag för en gångs skull telefonen igång har jag den på tyst. Tidigare svarade jag genast på mail - nuförtiden kollar jag den knappt - kollar jag den gör jag det via telefonen och då är det för jobbigt att svara - små knappar - massor av text...

Det här ger mig konstant dåligt samvete...

MEN

Jag orkar helt enkelt inte vara social!

Jag har aldrig varit den typen av människa som behöver sällskap dygnet runt - som liten kunde jag sitta timtal för mig själv - leka med mina legobitar och leksaksdjur - ibland gick det så långt att mina föräldrar kollade upp mig för att se om jag levde eller inte...

När jag blev lite äldre började jag umgås med folk en smula mer...

FAST

Däremellan behövde jag fortfarande min egen tid - vara för mig själv - ladda batterierna...

NÅ

Efter att barnen föddes tog en stor del av min egna tid slut - det var fullt upp hela tiden - var det inte barnen som behövde mig var det gubben...

OCH

Trots att gubben och jag sedan separerade - att det blev en mindre som "behövde" mig fanns det ändå inte mera ork eller tid - nu var jag ju ensam vuxen med två barn - ensam om det ansvar som man ofta är två om...

Mina barn hade ingen vänskapskrets och det var ytterst sällan de var hos sin pappa...

SÅ

I praktiken var vi tre alltid tillsammans - enda tiden vi inte sågs eller umgicks var när de var i skolan och jag på jobbet...

Det är samma sak idag - den enda markanta skillnaden är att vi nuförtiden är fyra stycken som alltid är tillsammans när de äldre barnen inte är i skolan...

Det finns alltså ALLTID någon i min närhet som "behöver" mig - är det inte de äldre som vill prata så är det lillan som jollrar på - jag har egentligen ingen tid som kan kallas "min egen" förutom de här timmarna på förmiddagen OM de äldre är i skolan och lillan sover...

MEN

Då orkar jag inte heller umgås eller prata i telefon - jag behöver verkligen den tiden för mig själv - jag måste ta vara på den stunden för att orka sätta igång igen...

DÄRFÖR hör jag inte av mig mer...

DÄRFÖR är jag omöjlig att nå...

DÄRFÖR är jag en urusel vän...

MEN

Det är just DÄRFÖR jag dessutom överlever!

Vissa saker fattar jag bara inte logiken med...

FÖR

Det stämmer liksom inte?

Som nu...

Jag har en ju en läckande hjärtklaff - inget allvarligt - bara jag tar mig på kontroll lite nu och då så är det bra...

MEN

Den senaste veckan har jag varit yr på dagarna och varje gång jag lägger mig ner speedar hjärtat upp till typ miljontals slag per minut ända tills det känns som om jag håller på att tappa medvetandet...

SÅ

Eftersom jag fått instruktioner om att ringa om något förändras gjorde jag det...

FAST

Då fick jag veta att jag FÖRST måste ringa till hälsovårdscentralen - därifrån få tid till en läkare som sedan i sin tur skriver en remiss till sjukhuset för att DE då ska kunna ge mig en tid?

Var finns logiken i det?

Inte undra på att sjukvårdspersonal har fullt upp!

OCH

Bredbandshastigheten har de ännu inte höjt trots att det skulle göras SENAST den 1.2...

Det är min nya hobby - kolla om de håller vad de hotat med...

Kvittrande glad och på prathumör vaknade lillan 05.45...

SÅ

Det var bara att stiga upp...

OCH

Starta rumban som alla morgnar går ut på...

Byta blöja, sätta på nya kläder, koka kaffe, värma mjölk, mata lillan, sitta och jollra, kolla klockan, mata katterna, försöka hålla hunden borta från katternas mat, plocka fram ungarnas grejer som de ska ha med till skolan, lyfta upp lillan som nu tröttnat på att ligga ner, gå upp på vinden för att väcka de äldre, gå ner igen, försöka sätta ner lillan en liten stund, plocka upp henne igen, stå i trappan och ropa på de äldre ungarna, ta en klunk kaffe, ropa på ungarna, snubbla på både katter och hund, ropa på ungarna, fixa smörgåsar och saft IFALL ungarna stiger upp i så pass tid att de hinner äta, sätta upp smörgåsarna på köksfläkten så att inte hunden snor dem, ropa på ungarna, knuffa bort hunden som försöker öppna smörpaketet, sätta in det i kylen, pröva lägga ner lillan, plocka upp henne igen, placera skolväskorna färdigt vid dörren, kolla klockan, ryta åt ungarna, gå åt sidan när de griniga och förbannade kommer ner, ta en klunk kaffe, truga i de äldre deras smörgåsar, undvika att bli dödad av deras mördande blickar, försiktigt säga till dem att ta på sig ytterkläderna för de ska just åka, pröva lägga ner lillan, plocka upp henne igen...

SUCKA!

Undra hur fan man ids hålla på med det här skitet varenda förbaskade morgon!

Säga åt ungarna att sätta ytterkläderna på för svägerskan är JUST här för att hämta dem, ta en klunk kaffe, lägga ner lillan, plocka upp henne igen, snubbla på kattungarna, plocka fram ytterkläderna åt ungarna, ryta åt dem att sätta dem på så att inte svägerskan måste vänta idag OCKSÅ, kolla genom fönstret om hon dykt upp, nu kommer hon - är ni klara, stå vid dörren och se till att de har allt med sig...

Hej då!

Nu du lillan ska du sova...

Gunga vagnen...

Hunden borde ut, hela huset stinker kattskit - sandlådan borde städas, tvättkorgen är full, grabbens rum är en enda röra eftersom jag håller på att möblera om där - borde åtgärdas...

MEN

Vad GÖR jag?

Sitter och tittar på "Förtrollad"!

Ibland tycker jag till och med själv att jag borde sinnesundersökas!

"Gubben" har en längre tid gett mig små vinkar...

"När är det egentligen din bil ska besiktas?"

MEN

Det har inte gått hem...

FÖR

Jag har faktiskt viktigare saker att tänka på än det...

FAST

När jag plötsligt insåg att biljäkeln var försatt i körförbud var det ganska motvilligt jag tog tag i saken...

SÅ

Jag ringde tidbokningen:

- Hejsan, min bil är tydligen i körförbud - jag antar att den borde besiktas!

- Ja, det går väl bra. Vill du besikta den i Karis, Hangö eller Ekenäs?

- Eh, jag vill inte till något av de ställena - jag vill till Kimito.

- Jaha, ett ögonblick - då finns det ledigt klockan 13 den femte februari.

- Femte februari?

- Ja

- Hur jä*la många bilar finns det på den här ön om första lediga tiden är då?

- Nå, nu är det ju så att besiktningsstationen där bara har öppet varannan torsdag.

- Just så - det förklarar ju saken - det behöver inte vara så många bilar då inte.

- Ska jag boka in dig då?

- Näpp, jag behöver ju bilen imorgon för då ska jag på rådgivningsbesök (intresseklubben antecknar) - hur är det om jag besiktar i Ekenäs? Får jag då köra bilen dit trots körförbudet?

- Om du har tid bokad så får du köra hit ja!

- Nå, då gör vi så då!

- Idag alltså?

- Eh, ja - imorgon går det ju inte för då ska jag till rådgivningen!

- Då har vi tid klockan blablabla...

- Klockan 16 tar jag!

- Då var det klart - klockan 16.00 här i Ekenäs - välkommen!

- Men HEJ vänta lite - om det nu råkar sig så att den inte går igenom - vad händer DÅ? Får jag bosätta mig på en parkbänk där borta så länge bilen fixas på en verkstad?

Vid det här laget var damen ganska trött på mig så hon lovade dyrt och heligt att "nejnej - du får nog köra hem" - förmodligen ville hon inte ha såna som jag bosatta i hennes närhet överhuvudtaget.

Körningen till Ekenäs tar ungefär 45 minuter så när grabben slutade skolan startade vi - på det viset hade vi en timme och en kvart på oss att komma dit - gott om tid - ingen panik...

MEN

NATURLIGTVIS hamnade vi bakom en långtradare som höll den exakta hastigheten på alla raksträckor medans den gick ner till typ 20 i alla kurvor och uppförsbackar - på såna ställen det var helt omöjligt att komma förbi...

Klockan tickade på...

OCH

Jag väljer här att INTE skriva ner den diskussion jag hade med långtradarföraren i mitt huvud - det får bli censur för hela slanten!

Inte blev det bättre när vi kom fram till Salo-Hangö-Ekenäs korsningen heller - ALLA var ju på väg hem just den tiden...

När jag ÄNTLIGEN kom ut på vägen mot Karis svängde jag ju NATURLIGTVIS i fel vägskäl - irrade runt på en skogsväg ett bra tag eftersom jag "var helt säker på att om jag svänger här och där borde jag komma fram till besiktningen ändå"...

FAST

Till slut fick jag ge mig - ringa "gubben" och fråga var "den där jä*la förbannade skitbesiktningen" fanns egentligen...

NÅ

Väl framme (15 minuter försenad) fick jag ju vänta en halv evighet vid anmälningen på grund av diverse tröga människor framför - vid det här laget hade jag DUKTIGT i nerverna...

OCH

Tänkte för mig själv att även OM jag trots försenadankomst ändå fick besikta bilen så skulle den ju helt klart inte gå igenom - hur skulle den det?

DUNK - röd stämpel - RITCH - plåtarna bort...

En passande avslutning på den här resan...

MEN

När jag ouppfostrat avbrutit de tröga människorna framför mig ("Ursäkta mig men kan jag bara gå imellan här nu för jag hade tid klockan fyra men först hamnade jag bakom en fruktansvärt trög långtradarförare, sedan fastnade jag i korsningen och så körde jag ju FEL plus att jag har tre väntande ungar i bilen varav en skriker"), betalat avgiften (ÖVER SJUTTIO EURO - HERREGUUUUD ÄNDÅ), kört in bilen till besiktningskarlarna, överlämnat allt till högre makter och spänd som en trimmad gitarrsträng väntat i femton minuter....

DUNK - godkänd stämpel - den gick igenom - tack och hej - vi syns om lite mindre än ett år!

ÅHÅ!

Det firade vi med shoppingrunda på Säästöpörssi (köpte bland annat en jättegullig ROSA vinteroverall i storlek 62 till lillan för bara TOLV EURO), besöka lillbrorsan och sedan äta pizza....

FAST

Nästa år kanske jag borde besikta bilen i tid...

Det kanske sparar lite på ens nerver...

Av någon konstig anledning brukar jag stanna kvar i folks minne...

MEN

Vad det beror på vet jag inte...

OCH

För det mesta vill jag inte veta heller...

"Den där ja - det är en extremt jobbig människa"

SÅ

Jag ids inte forska i saken - folk kommer ihåg mig av en eller annan anledning - bara att acceptera fakta...

FAST

När jag häromdagen ringde min svägerska på jobbet hade hon samtidigt besök av en gammal arbetskompis till mig...

OCH

Då hon berättade för honom vem hon pratade med "- Det är Nette" var hans omedelbara respons "Ah - ÅSAS kusin!!!"

FÖR

När det gäller HONOM har jag inga tvivel överhuvudtaget varför HAN minns mig!

För flera år sedan när vi jobbade tillsammans bodde vi båda här på ön men nu och då var vi tvungna att åka in till Pargas som ligger en timme härifrån - eftersom vi båda var duktigt miljömedvetna samåkte vi naturligtvis (visst - att endast en av oss fick kilometerersättning per gång KAN ha haft en liiiiten del i det hela men man ska ju inte hänga upp sig på småsaker)...

En dag när vi satt där i bilen nämnde han att han jobbat som croupier på båtarna innan han skaffade familj så jag frågade då om han kanske kände mina kusiner - de hade ju också jobbat med det - kanske de till och med jobbat tillsammans...

OCH

Så räknade jag upp dem...

Sedan fick jag inte en syl i vädret mera - varken på resan dit eller på vägen hem - det blev 130 kilometer hängiven hyllning för hela slanten - karln var i extas!

Om jag skrev ner alla lovord han hade över min, jag citerar "underbara kusin" skulle jag sitta och knacka tangenter hela dagen - istället drar jag hyllningen i stora drag - det hade, helt enkelt, inte fötts många kvinnor som min kusin Åsa - hon var ju inte bara vacker, sexig och rolig - hon var ju dessutom intelligent också!

Det sista han sade innan han steg ur bilen den dagen var:

- "Så DU är kusin med ÅSA - det hade man ALDRIG kunnat tro!"

NÄ

Jag saknar inte honom...
 
Inte ett dugg!

Jag älskar min familj...

OCH

Med familj menar jag då barn, föräldrar, syskon, syskonhälfter och syskonbarn...

MEN

Jag säger som min mamma sa när hon ringde och berättade att bilresan gått bra - att de nu var hemma...

ALDRIG MER!

Visst var det roligt att de kom hit till dopet...

FAST

Elva personer introttade i två små rum och kök i flera dagar är en slags avancerad tortyr...

OCH

Då var inte ens alla hit!

Utrymmet på övre våningen användes sällan till mer än sovplats - träffas man så sällan som vi gör eftersom vi bor så långt ifrån varandra måste man ju UMGÅS - få ut så mycket av tiden tillsammans som möjligt - diskutera - prata...

SÅ

NU när alla åkt hem och jag sitter här ENSAM (lillan sover) känns det ganska tudelat - å ena sidan njuter jag av tystnaden - å andra sidan saknar jag de andra...

Man är ju aldrig nöjd!

Annars gick dopet bra om man inte räknar att ungen höll på att få fel namn då - själva "Jag döper dig till blabla" avbröts av att mamma skrek NEJ!!!! - alla blev mätta, glada osv...

OCH

Tack vare den digitala tidsåldern finns det nu ungefär 1000 fotografier att välja mellan när alltihopa ska dokumenteras i babyboken - annat var det FÖRR när man bara hade analoga kameror - DÅ togs det ett eller två - resultatet såg man först när de framkallades...

På tal om det...

Dags att gå igenom dem alla...

I lugn och ro!

:)